Slottskogsgatan

Kritikerna var framme efter att förra inlägget hade presenterats och det flög både ris och roser runt om mig. Mest va det egentligen en "kritiker" jag syftar på, Rauswall. Mannen i frågan är en kille i sina bästa år som gillar att dingla med sina sneakers från murkanten och samtidigt hör musiken från någon gatumusikant i närheten, vad jag vill säga är att han har känsla för musik. Och nu har denna man lovat mig snappa ihop en skiva med musik som ska kunna bli en bibel till mig. Frågan är dock, hur ska jag kunna lyssna på en bibel om jag aldrig ens hållt i en? Svaret är nog enklare än vad vi alla tror. Svaret blir nämligen att en "musik bibel" är något du kan leva efter, det är inte en bok. Musik som jag tror att jag nämnde i förra inlägget är en livsstil, du lyssnar inte bara på musiken och tycker -oj vilket bra budskap, nej även i många fall så klär du dig och lever efter "din" musik. Om vi tar t.e.x Broder Daniel, nu antar jag att alla som läser denna blogg var på Way out West iår, BDs anhängare lever för bandet rätt igenom. Vi skuttar runt där en vacker sommardag på slottskogens grönafält, som kanske för dagen inte var så gröna, och helt plötsligt lägger sig ett mörkt moln över hela slottskogen, det är nämligen dom svartklädda och sönder sminkade emosarna som är här för att ta över kvällen. Dom kryllar i var enda buske, och säg den som inte vet vilket band dom är här för. Samma sak om någon av er har vart på en rock konsert. Det kan kännas som du helt ensam står där blond och försynt medans alla andra bara bullrar av ondska och svarta kläder. Nu är jag dock inte blond och jag har heller inte varit på någon rock konsert om man inte räknar med Backyard Babies 2003. Men om du sedan går på en artist så som Bruce eller Coldplay så är gengren(om det nu stavas så) mycket bredare och folket som är där har mer vanliga kläder. Inte för att det inte är vanliga kläder rockare har men man är lite mer alldaglig på en Bruce/Coldplay konsert, du har helt enkelt på dig dina vardags kläder. Oftast även rockare som då befinner sig i en annan miljö får även anpassa sig. Medans en liten jånni* som jag inte skulle anpassa mig på en rock konsert utan stå där i mina blåa brallor, vita tischa och gula strumpor. Visst jag hade inte kännt mig som om jag var där för att lyssna på musiken, utan mer för stämningen. Men dessa små emosar facinerar mig ändå då dom går rutn och ser ut som....vart dom än går. Fult men dom ska ha en stor eloge, eller ska dom verkligen ha det tänker jag samtidigt som jag sitter här. Vad F*N ska dom ha en eloge för som bara flyter med en helgrupp av svarta människor. Osäkerhet.

Mycket babbel och lite vettigt skrivet här ovan men allt grundar på vilken säkerhet musiken ger oss, något att alltid falla tillbaka på. Glatt humor du löyssnar på något, ledsen du lyssnar på nått annat. Vilet humör du än är på så fixar musiken det.

Jag nämnare någonstans i första stycket Slottskogen. Vad är det me den tänker ni säkert, en vanlig skog me lite djur och en festival en gång om året. Fast själva namnet är det som spökar. Detta spökeri utspelades påvägen ner till WoW andra dagen då jag hade stor artade besökare i bilen så som Joel, Anna och Lisa. Helt plötsligt kommer frågan i från baksätet -heter det slottsskogen eller slottskogen. Verkligen en jätte bra fråga som startade en diskussion i bilen. Efter ett tag ska mamma vara redig och säga klart det heter Slottskogen och så skrattar hon sitt skratt som kommer allt för ofta. Detta var något Anna plockade upp och tyckte att min mamma var rolig, för hon skrattade åt alla Annas skämt även om dom var helt kalosalt dåliga, vissa. Men efter mycket om och men så sa jag som det va till Anna att jag hade bett min mamma att skratta åt allt Anna sa då hennes komedi ådra inte alltid funkar (förlåt Anna). Vilket fall som helst så såg ja igår när jag åkte hem ifrån träningen det slutgiltiga svaret Slottskogsgatan, då finns det bara ett sätt att stava det på och det är nog såhär.

*Jånni = någon som du inte vet vem det är eller som inte hör till gruppen eller liknande.